Kina, illustration till Anna Hallpers.
Det andra av mina två bidrag till Hör Upp! #1.
Illustration till Anna Hallpers två dikter:
The next stop is: Qingdao no. 15 middle school
allting förändras, Xiao Wang
eller Xiao Ming, Xiao Hua, Xiao Yan i parken,
en fjortonårsarmé i blå träningsoveraller
promenera på led och skrik inte
ta på er Japanuniformerna och sprängs
allting är verkligt, Xiao Wang
eller Xiao Ming bakom grinden till asfaltsgården
ni är vårt enda hopp, men om ni dör
kommer inga syskon att gråta för er
för ni har inga syskon, eller hur?
ni ser så klon klon klon klon klonade ut
säger de som inte känner er och bara ser ert svarta hår
allting blir viktigare, Xiao Wang
eller Xiao Ming eller Xiao Hua som kommer hänga sig
när hans gymnasieprov kommer tillbaka med ett dån
och de fruktansvärda tecknen:
trettio år efter öppnandet stänger man dörren för någon
allting går uppåt, Xiao Wang
eller Xiao Ming, Xiao Hua, Xiao Yan i livet
ni ska ta över världen så fort ni vuxit ur
de där blå träningsoverallerna
ni ska köpa er tid, ni ska bygga ert liv
rena och oförstörda som Gula Floden
Huvvu ôpp ô fôtta ner
Jâ ha suvi ti sänga sôm stå nä dä
i tusn nättôr, kanhändâ fler;
men nu ha du gått, du ha lämmän mä
ô int vet jâ hur hä skä gå.
Kanhända si jâ dä âller mer,
men nu funder int’ vi på hä,
för jâ ha huvvu ôpp ô fôtta ner
ô jâ klar mä nog ändå.
Ô int’ mônt hä att jâ satt mä ô gret
över allt jâ ha slârv sta ô glömt tå,
för ibland sô gå man bârâ bet,
ô sômle kôm âller en gång tä.
Men hä finns full are vägôr tä gå,
hä finns tôcke man likväl vet:
ôm hä regnâ sô kôm hä ôppifrå,
ô himmiln ä kvâr dâr ‘ân skä.
Jag är Get
Nu är Hör Upp! #1 slutsålt.
Så därför publicerar jag nu den serie jag bidrog med i numret även här på nätet.
Studio Bruté: Likboden
Måleri, teckningar, videoinstallationer av
Christian Godin, Henrik Westman och Jennifer Spångerud
Galleri Granen 30 januari–17 februari
Tre unga på Granen
Christian Godin, Henrik Westman och Jennifer Spångerud är mycket unga och i deras konst avtecknar sig samtiden. De har döpt sin utställning till Likboden efter sin ateljé i det före detta bårhuset på Sidsjöns sjukhusområde. Men likboden är någonting gammalt, någonting historiskt. De unga konstnärerna tar tag i 1900-talshistorien, förändringarna, reformerna, och frågar sig om det egentligen blivit någon utveckling.
Studie av en invit. Olja på duk, Christian Godin
I mitten av rummet finns tre videoinstallationer på temat reformer av Christian Godin och Henrik Westman. I den första framträder den japanske författaren Yokio Mishima, som begick harakiri 1970 efter en misslyckad statskupp, i den andra är det Röda Khmererna som offrar människor. Den tredje är inspelad på Sidsjöns sjukhus. En man orerar om hur livet där kan ha tagit sig ut. I den bakomliggande ljudmattan hörs vrålen från Anneliese Michel, en tysk kvinna som trodde att hon var besatt av demoner och utsattes för exorcism. Här börjar det handla om existensens villkor. Vilka är vi, och varför?
Jennifer Spångerud visar tuschteckningar i serieliknande stil och ett stort, oroväckande collage: Vad har du gjort i natt? Det sitter en flicka där. Vad har hon råkat ut för? Vad döljer sig bakom hennes mask av osårbarhet?
Mycket hos Jennifer Spångerud handlar om natt och sovande. I teckningen Sömndiagram läser hon av sin sömn under några dygn och i Nattliv presenteras de underliga varelser som befolkar natten. Till slut, i bilden ”Jag är get” tar de där andra över och människan blir en get.
Christian Godin målar olja i stora format. Hans tre målningar i serien ”Man looking at a woman” är grovhuggna, råa, ansiktslösa. Från tavlorna ner mot golvet rinner svart färg, som om någonting har gått sönder. Relationerna är fysiska. Människor möts utan att nå varandras innersta.
Mer blod finns i Henrik Westmans digitala collage ”Den lille stöveln i skogen”. Blodet rinner ur en vacker gosses ögon, panna och mun. Det är starkt och otäckt.
Text och bild
Karin Kämsby
Volym 100202
Bruté. I dag är det vernissage på Galleri Granen för en utställning med konstnärerna Jennifer Spångerud, Christian Godin och Henrik Westman. Foto: Eva-Lena Olsson
Studio Bruté öppnar upp ”Likboden”
Lokala konstnärsgruppen Studio Bruté visar sina verk.
Konstnärsgruppen Studio Bruté har varit verksam sedan 2007 och består i dag av Christian Godin, Jennifer Spångerud och Henrik Westman.
Gruppen skapar dock i regel inte tillsammans.
– Tanken är att samverka så att vi kan ha en större verkstad. Det är väl en klassiker egentligen, ett kollektiv där man kan utveckla sina egna projekt, säger Christian Godin.
Utställningen som öppnar på Galleri Granen i dag har fått namnet ”Likboden”.
Det något makabra namnet kommer från Studio Brutés ateljé – Sidsjösjukhusets gamla krematorium. En miljö som torde kunna vara smått obehaglig att verka i.
De tre konstnärerna verkar dock oberörda.
– Jag har inte märkt av något kusligt, säger Jennifer Spångerud.
Hennes bidrag till utställningen är ett väldigt stort kollage.
– Teckningar, små figurer. Men jag målar också, säger hon.
Henrik Westman och Christian Godin ställer båda ut målningar.
– Jag visar ett måleriprojekt, ”Man looking at woman”, där tre verk ingår, säger Christian Godin.
Dessutom ingår filmprojektet ”Reformer”, som Christian och Henrik gjort tillsammans, i utställningen.
Linus Brännström
Publicerad 30 januari 2010
Konst från likboden intar Granen
SUNDSVALL (ST) – 29 januari 2010
Men nu är det alltså dags. Utställningsnamnet Bruté Likboden anspelar inte på konstens innehåll utan på dess geografiska tillkomst.
– Det vi visar är vad vi sysslat med härinne, säger Christian Godin.
Efter att ha flyttat runt ett antal gånger hyrde konstnärerna till sist Sidsjö sjukhus gamla likbod, förhoppningsvis deras ”sista utpost”, som Christian Godin leende kallar den.
För en och annan patient har huset förstås varit det; åtminstone den näst sista. Hit rullades sängarna med avlidna via en kulvert, här obducerades och kyldes de. Obduktionsbritsen fanns kvar när konstnärerna flyttade in i maj i fjol efter andra hyresgäster.
Men den som väntat sig en spökhistoria under ovanstående rubrik kommer att bli besviken. Likboden är betydligt mer än en bod; den är en rymlig byggnad som lämpar sig utmärkt som ateljé med sina oömma kakelgolv och putsväggar.
– Vi trivs bra, verkligen, säger Henrik Westman.
Huruvida den konst de ska visa har morbida drag är upp till varje betraktare. Jennifer Spångerud rör sig mot sagans värld. Utifrån temat sömn har hon ställt frågan: Vad har du gjort i natt? och ritat ett drömsvar i varje fönster på huset i den största bilden. Det tydliga tecknandet, ett gulligt spöke och småfolk som dyker upp här och var talar om en trygg och livfull värld.
Christian Godin bidrar med halvabstrakta målningar där gestalter samspelar mot bakgrund av starka färgkontraster. Gestalterna är mer robot- eller dockinspirerade modellvarelser än de är vålnader, och enligt honom själv är det enda spöke som anfäktat honom allt modelltecknande han hållit på med.
Henrik Westmans digitala kollage är kanske mest skrämmande. Bilderna byggs i skikt, och röda strömmar ur en pojkes ansikte kan förstås säga att han är sårad. Men han ser inte lidande ut och bilden kan lika gärna tala symboliskt, kanske om det fiktiva lidande vi gärna frossar i. Dödskallen som tonar fram ur en annan bild är i dag ingen solklar dödssymbol.
– Den finns till och med på babykläder, konstaterar Christian Godin.
Ändå väcker förstås begreppet ”likbod” funderingar. Kanske kring vår kultur som å ena sidan utmärks av en dödsrädsla så stark att den gränsar till förträngning, å andra sidan svämmas över av låtsasdöd, gärna brutal. Kanske hör de två rentav ihop: att flytta över något till fiktionens värld kan vara ännu ett knep att fly undan den verkliga företeelsen.
Men döden är det vi alla färdas mot, det är inget märkvärdigare med det än att skapa konst i en före detta likbod.
– När döden kommer så kommer den; det ska man inte tänka för mycket på eller oroa sig för, säger Christian Godin.
Fotnot:
Utställningen pågår 30 januari – 17 februari. Nästa utställare på Galleri Granen blir Johanna Grinde från Färgfabriken i Östersund.
Susanne Holmlund
