Lekeri, uppträdera, utvecklingar och blodets allvar.
Vi har fått i uppdrag att spåna på idéer. Det var allt vi fick veta. Så småningom förtäljde de, våra lärare, indirekt platsen – grundskolan-/förskolan-/dagis-området i Skogsby genom att skicka oss dit med penna och post it och oläsligt ord. “Skissa!”, sade de.
Härom dagen, nej närmare bestämt i morse, utvecklades det till en formulering som löd som följer: “någon form av mötesplats”.
“Någon form av mötesplats” visade sig mot kvällningen syfta på en dansbana. Kort och gott och fruktansvärt koncist. Rektorn lyrisk och ögonhimlande.
Jag tänker mig ett långt långt långt men ack smalt dansgolv, varpå eleverna dansar in i de andras lektioner, som en liten frisk fläkt. Istället för kulvertar så kopplar Dansgolvet ihop byggnationerna. Tänkt folkdans a la Balkan, “släppt” ringdans, polka och vid stordagar (kanske rektorns bemärkelsedag?) stort påslag med linedans.
Men störst vore väl ändå att föra upp en appropriering av Johan Ferner Ströms nästan sjukligt genialiska* Puckelfotbolls-plan, fast i dansbaneform? Tänk att dansa polska på den!
* Puckelfotbollsplanen medför att bollen flyger åt ej förutsedda håll, vilket innebär att regler och blodigt allvar upplöses
———————————————
Meningsutbyte med dagisbefolkning
Hilding: “Vad heter du?”
Jag: “Jennifer”
H: “Va? Jenniför? Vad sa du?”
J: Ja jag heter Jennifer. Känner du ingen som heter så?”
H “Naä…”
(tystnad)
H: “Är du kille eller tjej?”
J: “Jag är tjej”
H: “Jaha… Du ser ut som en kille”
